[:sv]Jag kommer att döda dig[:]

[:sv]

Publicerad på SVT Opinion 31 oktober 2015.

En helt vanlig kväll på krogen resulterar i ett dödshot utdelat vid bardisken. Machoideal och våld har kommit att bli ständigt närvarande. Vi behöver börja prata om det som händer, istället för att skämmas när vi visar strupen.

– Jag kommer att döda dig.

Jag tittar förvånat på honom, lite för länge. Kroppen skriker att det här borde du ta på allvar, det är potentiell fara. Ändå vill jag skratta. Kommer han döda mig för att jag råkat stöta till honom i baren? På riktigt?

Han står helt stilla, stirrar på mig och ler snett.

Ett huvud längre än mig ser han rätt skräckinjagande ut. Men något i hans blick gör att jag inte tror honom. Han spelar över, och min första tanke är – Testa mig.

Det är nästan komiskt. En absurd, men inte ovanlig, situation mellan två män på krogen.

Något våghalsigt och dödsföraktande i mig vill dra det vidare. Lite till. Jag vill gå all in, få honom att lägga sin hand. Jag tror att han bluffar, måste tro att han bluffar.

– Vad sa du? Jag går närmare, och nu är det jag som ler snett.

– Jag kommer att döda dig!

Hörde jag tvekan i rösten? Är jag på väg att vinna? På något konstigt sätt gillar jag känslan, känner mig levande. Det är på riktigt.

Tjejen bredvid är ett problem. Det blir svårare för honom att visa strupen och fly, när han måste spela alfahanne. Hon lägger en lätt hand på min arm och jag förstår plötsligt att det är allvar.

Jag brukar vinna såna här tuppstrider, de har varit min specialitet. Kanske för att jag är orädd. Eller för att jag är bra på att spela orädd och le som ”en man som inte har något att förlora”.

Jag inser att jag står mitt emot mig själv. Framför den roll jag spelat, som gjort mig till en alfahanne vid bardisken. Den här mannen är originalet. Det här ÄR ”en man som inte har något att förlora”.

Jag är inte beredd på att slåss. Jag viker jag undan blicken, visar strupen. Går iväg med mina gin & tonic, som om ingenting hänt. På 15 sekunder är det över.

Idag vaknar jag med frågor.

Vad ville jag bevisa?

Hade det gjort någon skillnad om jag vunnit?

Om jag fått se hans strupe, hade jag mått bättre idag?

Jag skriver detta på grund av hur lätt jag tog på det, och det skrämmer mig.

Hade jag inte skrivit, hade jag troligen glömt det.

Jag vill inte glömma. Vill inte att dödshot ska vara en del av min verklighet, av min vardag.

Jag tror att vi måste våga tala om mäns våld och hot om våld generellt, även när det drabbar alfahannar och tuppar på krogen. Vi måste tala om det oprovocerade våldet som ständigt är närvarande, om machoidealen och vad de skapar. Tala om rädslan för att stöta till någon i baren, titta för länge, prata med fel tjej, eller bara råka befinna sig i vägen för någons vrede.

Det är dags att våga berätta historierna som glöms bort, om vi män fortsätter skämmas för de tillfällen då vi valt att visa våra strupar.

 [:]